André Brink (1935–2015) var författare och litteraturvetare. Han kom från Sydafrika och skrev omväxlande på engelska och afrikaans.

Carl-Göran Ekerwald (1923–2025) var författare och översättare. Han växte upp i byn Änge i Offerdals socken på den västjämtska landsbygden, där fadern var länsskogvaktare. Efter studentexamen studerade han vid Uppsala universitet, där han blev filosofie magister i humaniora 1949. Han var därefter ämneslärare, och senare rektor i Svenstavik. 1986 blev han filosofie hedersdoktor vid Umeå universitet.

Richard Brautigan (1935–1984) slog igenom stort under kärlekssommaren 1967, men trots att han gjort San Francisco till sin hemstad hörde han egentligen varken hemma bland hippies eller i den tidigare generationen beatpoeter.

Ulla Britta Ramklint har utkommit med tretton böcker sedan debuten med Europa magica 1992. Tidigare arbetade hon som copywriter, frilansande reporter och reseskribent i Europa samt i Nord- och Latinamerika.

Hennes perspektiv är en kombination av historisk långdistans och intim närbild.

Niklas Qvarnström, född 1969, har tidigare gett ut essäboken Memento Malmö (No Fun, 2001) och romanen Grand Zero (Bonniers, 2004). Han är verksam som litteraturkritiker i Sydsvenskan.­

Elin Abrahamsson (f. 1983) är genus­vetare och verksam vid Stockholms universitet. Enahanda läsning. En queer tolkning av romancegenren är hennes doktorsavhandling.

Stéphane Mallarmé (1842–1898) var en av den moderna litteraturens portalgestalter. Han blev ofta hånad för sin obegriplighet, men också gränslöst beundrad i sin egen krets av diktare och intellektuella. Efter hans död kom hans inflytande över nittonhundratalets poesi att bli närmast oöverskådligt.

Per Rydén (f. 1937) är en svensk litteraturvetare. Han var professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet 1993–2002 och bedriver nu forskning, samt handleder doktorander inom ämnet.

Hugo von Hofmannsthal (1874–1929) var poesins klaraste stjärna i 1890-talets Wien. Redan som mycket ung lämnade han ett outplånligt avtryck på den tyskspråkiga sekelskifteslitteraturen med sina dikter, för att sedan ägna sig främst åt teater och operalibretton.

Lasse Söderberg (f. 1931) är poet, översättare och essäist. Han har gett ut ett stort antal böcker i olika genrer, som diktsamlingarna Pilar mot månen (1992) och Stenarna i Jerusalem (2002), samt den självbiografiska svit som inleddes med Gemensamma nämnare 1999. Han har översatt författare som Jorge Luis Borges, Yves Bonnefoy och André Breton, och genom sitt mångåriga arbete med Internationella Poesidagarna i Malmö varit en viktig introduktör av poesi från olika delar av världen. 

Majken Johansson (1930–1993) debuterade 1952 och var under 1950-talet en av medlemmarna i den så kallade Lundaskolan. 1958 anslöt hon sig till Frälsningsarmén efter att tidigare ha varit uttalad ateist.

Gunnar Ekelöf (1907–1968) var författare, poet och översättare. Han var från 1958 ledamot av Svenska Akademien.

Paul Tenngart är docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Han har tidigare skrivit om den svenske 1950-talspoeten Paul Andersson, om den svenska efterkrigstidens romantiska poesi och om Charles Baudelaires banbrytande diktsamling Les Fleurs du Mal.