Walter Benjamin (1892–1940) är en av 1900-talets mest inflytelserika europeiska författare och tänkare.

Debora Fogel (1900–1942) föddes i Galizien, en del av dåvarande Österrike-Ungern, i en intellektuell polsktalande judisk familj.

Anna Margolin (1887–1952), föddes i Brest-Litovsk i nuvarande Belarus och flyttade vid tiden före första världskriget till New York, där hon tillhörde de jiddischspråkiga litterära immigrantkretsarna.

Wislawa Szymborska (1923-2012) var en polsk poet, essäist, kritiker samt översättare av fransk litteratur. Hon tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996 och var en av Polens mest framstående poeter.

Agota Kristof (1935–2011) var 21 år gammal då hon 1956 flydde från Ungern med sin man och dotter sedan revolten mot det kommunistiska styret slagits ned.

Rainer Maria Rilke (1875–1926) beskrivs ofta som en av det tyska språkets och poesins giganter. Nyligen var det 100 år sedan han fick sitt stora genombrott och hans tankar och formuleringar har också fått bäring bortom poesins gränser.

Virginia Woolf (1882–1941) var en av 1900-talets viktigaste engelskspråkiga författare. En tongivande modernistisk författare, teoretiker och feminist.

Ingrid Jonker (1933–1965) kom från Sydafrika och skrev på afrikaans. Hon var en tongivande skribent och poet, verksam under 1950- och -60-talet, och har efter sin död fått en närmast ikonisk status. Hon jämförs ofta med Sylvia Plath. Jonker var en nyckelperson i den progressiva och revolutionära författargruppen Die Sestigers (Sextiotalisterna) tillsammans med Jan Rabie, Breyten Breyten­bach, André Brink och Adam Small som utmanade den nationalistiska Afrikaanerrörelsen och National Party. 1994 läste Nelson Mandela hennes dikt ”Barnet som sköts ihjäl av soldater i Nyanga” vid öppnandet av det första demokratiska parlamentet i Sydafrika.

Pier Paolo Pasolini (1922–1975) var italiensk intellektuell, författare och filmskapare, känd för bl.a. Mamma Roma och Salò, eller Sodoms 120 dagar.

Vilhelm Ekelund (1880–1949) debuterade i den lundensiska studentkalendern I skilda färger år 1900. 

Charles Baudelaire (1821–1867) – den misskände dekadenten – var inte bara en av de verkligt stora poeterna, modernismens viktigaste förelöpare, utan också en utomordentligt klarsynt, välformulerad och infallsrik kritiker och essäist. Han skrev en lång rad inträngande texter om sin samtids litteratur, musik och bildkonst – en sida av hans författarskap som har kommit att uppmärksammas mer och mer, långt utanför det franska språkområdets gränser.

Mary Maclane (1881–1929) var en ­kanadensiskfödd amerikansk författare, född i Winnipeg och uppvuxen i Butte, Montana.

Pär-Yngve Andersson (f. 1954) är docent i ­litteraturvetenskap vid Örebro universitet. Han har tidigare bland annat skrivit om Tage Aurells prosa och om lyriska romaner. På ellerströms finns sedan ­tidigare Närvarande i sitt språk. Om Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige (2017) och All dödlighets sång och skrian: Studier i Sven Rosendahls naturprosa (2019).

Hilda Doolittle (1886–1961) skrev under signaturen H.D. och var en av den tidiga modernismens mest framstående författare.

Paul Celans (1920–1970) poesi hade sina rötter i staden Czernowitz i dåvarande rumänska Bukovina. Det var en miljö som med sin öppenhet och tolerans mellan fyra språk och tre religioner alltför snart, när fascism och nazism lett fram till andra världskriget, kom att framstå som en osannolik utopi. Den tyskspråkige Celan, född i den judiska familjen Antschel, förlorade båda sina föräldrar i koncentrationslägren, och upplevelsen kom att i grunden färga hans livs- och språksyn. Via Wien, där han bokdebuterade 1948, tog Celan sig själv till Paris där han bodde fram till sin död i förtid år 1970. Hans tidiga dikter utgjorde ett närmast surrealistiskt flöde; existensens tyngd, hemlösheten och inflytandet från den judiska mystiken fick mot slutet varje sparsmakat, nyskapat ord att framstå som en långsamt fallande droppe i en kalkstensgrotta.

Ilse Aichinger (1921–2016) föddes i Österrike och är en viktig företrädare för den tyskspråkiga efterkrigstidslitteraturen. Hon skrev såväl kortprosa som essäistik och lyrik och är mest känd för sina delvis självbiografiska skildringar av den nazistiska förföljelsen av judar under andra världskriget.

Richard Brautigan (1935–1984) slog igenom stort under kärlekssommaren 1967, men trots att han gjort San Francisco till sin hemstad hörde han egentligen varken hemma bland hippies eller i den tidigare generationen beatpoeter.

Stéphane Mallarmé (1842–1898) var en av den moderna litteraturens portalgestalter. Han blev ofta hånad för sin obegriplighet, men också gränslöst beundrad i sin egen krets av diktare och intellektuella. Efter hans död kom hans inflytande över nittonhundratalets poesi att bli närmast oöverskådligt.

Hugo von Hofmannsthal (1874–1929) var poesins klaraste stjärna i 1890-talets Wien. Redan som mycket ung lämnade han ett outplånligt avtryck på den tyskspråkiga sekelskifteslitteraturen med sina dikter, för att sedan ägna sig främst åt teater och operalibretton.

Daniil Charms (1905–1942) var en av den ryska litteraturens stora absurdister. Han skrev korta noveller, barnböcker, drama och poesi. Hans poesi spänner över ett vidsträckt fält, från det lyriska eller personligt misantropiska till det raljerande och komiska.