Vilhelm Ekelund

Vilhelm Ekelund (1880–1949) debuterade i den lundensiska studentkalendern I skilda färger år 1900. Ett par månader senare samma år utkom han med sin egen första diktsamling, Vårbris. I dessa tidiga verk mottogs han som en arvtagare till skånska poeter som A.U. Bååth,Emil Kléen och Ola Hansson. De följande åren fram till 1909 utkom han med flera diktsamlingar innan han lämnade poesin för gott och med essäsamlingen Antikt ideal positionerade sig som en betydande essä- och aforismförfattare. Han bodde i Berlin från 1908 och levde där i ”landsflykt” efter att ha dömts till en månads fängelsestraff för att ha varit i slagsmål med en länsman i Göteborg. Mellan åren 1912 och 1921 bodde han i Danmark. 1921 återvände han till Sverige.

De första essä- och aforismsamlingarna Antikt ideal (1909), Böcker och vandringar (1910) och Båge och lyra (1912) beredde vägen för Ekelunds polemiska och musikaliska poesi samt en kulturkritik och personlighetsfilosofi. Inledningsvis utgjorde Friedrich Nietzsche en inspirationskälla, därefter persisk mystik och Daodejing översatt av Eric Hermelin.

Ekelunds senare böcker, från och med Elpidi (1939), utgavs av Vilhelm Ekelundsamfundet i Helsingborg, som bildats av några av Ekelunds vänner så att författaren skulle kunna verka friare från dagsmarknad och kritikers värderingar. Ekelund var också sporadiskt verksam som översättare och översatte bland annat antika grekiska lyriker, Giacomo Leopardi, Francesco Petrarca och Georg Christoph Lichtenberg. Han finns själv översatt bland annat till engelska, tyska, franska och danska. Ekelund tilldelades Frödingstipendiet 1926 och utsågs 1937 till filosofie hedersdoktor vid Lunds universitet.

Utgivning