Jag hör Amerika sjunga

Påförsättsbladet till den första upplagan av Leaves of Grass, 1855, avbildas Walt Whitman med ena handen i byxfickan, hatten lite vårdslöst på sned och arbetarblusen uppknäppt så att undertröjan skymtar fram. Han ville uppenbarligen framstå så – som han uttryckte det – som ”en av de råbarkade”. Med Leaves of Grasschockerade och förbryllade han sin samtid. Få var redo att ta till sig denna våldsamma frigörelse från den europeiska verskonsten och acceptera en frispråkig dikt som hyllade den nya världen på ett knotigt och grovt språk där högt och lågt blandades, eller snarare kolliderade. I hela sitt liv skulle Whitman ge ut nya bearbetade och utvidgade versioner av boken; i den så kallade ”dödsbäddsupplagan” från 1892hade den första upplagans tolv dikter utökats till 383.

Det är dessa ”definitiva” versioner av dikterna som Gunnar Harding utgått från i sina tolkningar och det är ur dessa 383dikter han har gjort det urval som utgör Jag hör Amerika sjunga.