De nios nedstigning

”Solen hann upp oss i en backe fylld av ärttörne och tistlar. Vi satte oss ner för att hämta oss. Katsanis saknades. Mitt emot oss såg vi landsvägen igen. Vi hade kommit tillbaka till samma ställe. Giorgouleas var sårad i överarmen, han blödde. Han slet sönder skjortan för att göra ett förband om såret. Solen ovanför oss var obarmhärtig, getstigarna var täckta av torr spillning. Ingenstans vatten, inte ens doften av det. Heta stenar och torr mark.”

”Valtinos undviker psykologiseringar och låter i stället händelsernas stenhårda konkretion uppenbara sin obarmhärtighet för läsaren. Döden som närmar sig, den allt hotfullare hettan, den outhärdliga törsten, hungern, den fientliga naturen framhävs av språkets inskriftsliknande exakthet, av de elliptiska uttryckssätt och tvärt avbrutna tonfall som kännetecknar berättarens avskalade hågkomster.”