”Vad jag kan säga är att 'man' tillät mig att skriva sådant som 'jag' inte hade kunnat, åtminstone inte med samma lätthet”

Ylva Gripfelt är aktuell med diktsamlingen Man gråter, en lesbisk kärlekshistoria, en blodallvarlig språklek och en tragikomisk hyllning till det brustna hjärtat.

Du är aktuell med din andra bok, diktsamlingen Man gråter. I boken är det ett ”man” som talar, om kärlek och uppbrott, och om att få sitt hjärta krossat. Varför valde du just formen med ett ”man” som talar?

Det var inte ett aktivt val att använda ”man” utan formen kom med dikterna och är väl på nåt sätt dikterna. Det har aldrig funnits en dikt i Man gråter som talat på nåt annat sätt. Under nåt ögonblick var jag i och för sig på väg att överge formen men det gjorde mig så orolig att jag skrev en dikt om det. Jag visste rätt tidigt att slutet på ”man” var slutet på den eventuella boken. I dikten kallar jag formen ”man” för ”mannen”. Kanske är det Poseidons hästman och kanske är jag (författaren) Poseidon som rider på mansformen för att ta mig dit jag vill. Skratt. Det är förstås öppet för tolkning. Vad jag kan säga är att ”man” tillät mig att skriva sådant som ”jag” inte hade kunnat, åtminstone inte med samma lätthet. ”Man” tillät mig att skriva vad jag hade på hjärtat men ”man” skrev på sätt och vis också ”för sig själv” och överraskade mig med sånt som på samma gång kändes främmande och angeläget för mig.

Du har själv uttryckt det som att boken handlar om saker du har varit med om. Hur ser du på det autofiktiva diktskrivandet i allmänhet och i förhållande till din bok Man gråter?

Djupt in i skogen finns ett vardagsrum, skrev Kristina Lugn om Mare Kandres debutbok. För mig hänger autofiktion lite samman med det. Jag är road av det där ”djupet” och det där ”jag” och det där ”vad som egentligen händer eller har hänt mig”. Det Lugn så fint sätter fingret på är att den verkliga sanningen är oändligt svårgripbar och därför alltid måste byggas, möbleras, ställas i ordning, osv. Det betyder inte att sanningen inte finns utan bara att den är väldigt svår att ringa in. Och som allt som inte går så lätt att gripa skapar det ju ett starkt begär efter att göra just det. Sen är ju de flesta när det kommer till kritan inte så intresserade av sanningen utan mer av att känna att det som står faktiskt har hänt och därmed är sant. De saker jag har varit med om fungerar väl framförallt som ett möblemang åt känslan i Man gråter, som ju är allt och som skapas tillsammans med läsaren. Då gäller det att ladda upp läsaren på rätt sätt, med rätt detaljer och rätt ton i rätt ordning. Att använda biografiska och narrativa spår på ett typ biografiskt och smått narrativt vis är supereffektivt och väldigt roligt.

Din bok skriver in sig i en diktartradition där en rak, smärtsam enkel estetik råder. Jag tänker på författare som Sonja Åkesson, Kristina Lugn och Bodil Malmsten. Men vad har du haft för litterära inspirationskällor under skrivandet av Man gråter?

Jag tycker mycket om poeterna du nämner, framförallt har jag ofta återvänt till Lugn. Men under skrivandet av Man gråter finns det egentligen bara en poet som direkt varit ett stöd och som kanske till och med är en förutsättning för boken. Den poeten är Ola Julén och hans diktsamling Orissa. Jag har mycket att tacka honom för i arbetet med båda mina böcker men kanske allra mest med Man gråter. Orissa gav mig självförtroendet att kunna se hur lite som faktiskt krävs för att förmedla en känsla eller sanning och modet att ge det ordentligt med utrymme, även om det bara är en rad och även om den raden ser oroväckande enkel ut. Orissa gav mig också modet att skriva utlämnande på gränsen till det patetiska eller att rent av skriva patetiskt när det är nödvändigt. Att helt enkelt göra vad som krävs för att förmedla hela känslan. Utan humor, ironi eller cynism. Form visst, men i övrigt skyddslöst. Vilket inte betyder att resultatet inte kan ge upphov till skratt. Det får det gärna göra. Amor båge är ju rätt hårt spänd i Man gråter. Det är naturligt att vilja lätta på trycket. Det har jag själv gjort många gånger medan jag skrev, trots att jag var väldigt ledsen under tiden, eller just därför.