Lyrikvännen 1/2016

65 kr

Diktens plats

1965 skrev den franske poeten René Char en aforism som lyder: ”Mänsklighetens historia är en lång följd av synonymer i en och samma ordbok. Att säga emot är en plikt.” Den aforismen äger samma sanningshalt och aktualitet i dag som den gjorde då den skrevs och påminner oss om något som vi ständigt behöver vara medvetna om. Den påminner oss också om poesins förmåga att ytterst kortfattat säga något som vi kan grunna på i dagar. Det finns en intressant kraft i ord som lyfts ur sitt sammanhang. En dikt utan sin plats i en samling eller en diktrad utan de intilliggande raderna kan ge läsaren helt nya ingångar till ordens betydelse och ge den långt fler tolkningsmöjligheter. Att presentera en dikt tolkad på ett annat språk är också ett sätt att ge den ny kontext – i två avseenden. Mycket översatt poesi presenteras i urvals- eller samlingsvolymer eller, som här, i en tidskrift där den omges av helt annan poesi, vilket påverkar vår uppfattning och tolkning av den enskilda diktens betydelse. Men också det faktum att den presenteras på ett annat språk ger, genom språkets beskaffenhet och referensrikedom, i bokstavlig mening dikten en ny kontext. Den chansen ger vi i det här numret ett stort antal dikter skrivna av Québecpoeter, tolkade till svenska av författaren Fredrik Ekelund. En brokig skara dikter som, just med tanke på variationen i tematik, tilltal och stil, förhoppningsvis ska leda till spännande och mångskiftande associationer och känslolägen hos läsaren.

På omslaget till det här numret syns den prisbelönte skulptören Michel Goulets verk Rêver le nouveau monde eller An Ode to the New World, som består av 40 rostfria stolar. På stolarna finns dikter ingraverade, skrivna av Québecpoeter från 1608 – det år staden grundades – fram till 2008, då den firade 400 år som huvudstad i provinsen Québec. I grannstaden Trois-Rivières sitter det överallt på husväggarna små plaketter med dikter. Jag kan inte låta bli att fundera över vad det gör för poesin och poesins plats i det allmänna medvetandet. Det säger något om en stad och om dess identitet att en poetisk installation får stå som symbol för dess historia, som stolarna i Québec. Jag tänker att det vittnar om en stor förståelse för poesins kraft, vikt och förmåga att säga något som fortsätter vara angeläget över tid. I sin läsning av 10 debutdiktsamlingar från 2015 kommer Ann Lingebrandt in på fjolårets debatt om poesiutgivningen i Sverige. I stora drag handlade den om vilka svenska förlag som ger ut poesidebutanter och vilken genomslagskraften blir för en diktsamling beroende på var den kommer ut. Men i ett större perspektiv tänker jag att poesins status måste handla om hur vi förhåller oss till poesin i stort och i vilken utsträckning gemene man möter dikter i sin vardag. Naturligtvis har de traditionella medierna – tv, radio och papperstidningen – en odiskutabel makt när det kommer till att påverka vad som får spridning och vad som kan diskuteras i ett lunchrum eller på en middag – forum som är extremt viktiga för all konst, och för att människor ska uppleva att poesin, litteraturen och konsten i allmänhet är en naturlig del av livet och vardagen. Men det finns naturligtvis en uppsjö arenor som skulle kunna bli mötesplatser för dikten och läsaren. Bibliotekens och skolornas roll är central och omöjlig att överskatta, men också det offentliga rummet i form av gator och torg. Tänk om vi i större utsträckning fick chansen att möta dikter på parkbänkar, i tunnelbanan, på lyktstolpar, husväggar, i trottoarstenen eller i busskuren. Jag hoppas på mer sånt under 2016 och framöver. I väntan på det ger vi er här ytterligare ett nummer fyllt med svensk och översatt dikt, poesikritik, presentationer av författarskap och analyserande texter om nyskriven poesi och poesi som aldrig upphört att vara aktuell.

God läsning!

Klara Rasmussen