Lyrikvännen 4/2018

Att vara i världen – i språket

Det finns dikter som är skrivna så att varje bokstav placeras där den ska, inte bara utifrån sin funktion i ett visst ord, utan också utifrån sitt utseende och sin dubbeltydighet som symbol. På det sättet tycks den finske poeten Olli-Pekka Tennilä arbeta. Bokstaven ”o”, med sin cirkelform och öppenhet, ringar in ordet ”ontto”, som utgör första ordet i hans senaste diktsamling Ontto harmaa– på svenska ”Ihålig grå”. Henrika Ringbom, som översatt, konstaterar att finskans ontto också har en motsvarighet i svenskans ”tom”, med sitt centrala o. Och ”ihålig”, som visserligen saknar o, har i stället cirkelformen i å:ets ring. På den här nivån, myrans pillande och plockande med stavelser och tecken, befinner sig ofta poesin. ”Tennilä undersöker grundvillkoren för vårt varande i världen och våra försök att med språkets hjälp urskilja och benämna företeelserna och förbindelserna mellan dem”, skriver Ringbom i sin introduktion till Tenilläs poesi.

Grundvillkoren för vår existens är också något som flera av de amerikanska samtidspoeterna försöker belysa. Under rubriken ”En karta med kulhål” har Lars Gustaf Andersson samlat sina intryck av den nordamerikanska poesi som kommit i svensk översättning det senaste året. Här tar han upp viktiga författarskap som på olika sätt nyanserar och vidgar bilden av USAoch vår samtid. Han lyfter bland andra fram Ofelia Zepeda, Laura Tohe och Joy Harjo, som ger röst åt tidigare nedtystade erfarenheter hos den amerikanska ursprungsbefolkningen. Tohe visar i dikten ”Namnen” hur deras identitet utplånades när namnen anglifierades i skolan; en erfaren­het inte helt olik den som Linnea Axelsson skildrar i aktuella diktsamlingen Ædnan, som bygger på samernas historia. Kolonialism och rasism är även viktiga teman hos poeter som Claudia Rankine och Ocean Vuong, som kom på svenska i fjol.

Ibland är det någon som undrar varför vi ska översätta från engelskan, när merparten av oss skulle kunna läsa originalet. Men jag tänker att något väsentligt kommer i dagen när vi får läsa en text på vårt eget modersmål, när även de små detaljerna går att tyda och associationerna och konnotationerna kan föra oss längre i vår läsning. Det är självklart att något förändras, kanske måste gå förlorat, i form av rim, allitterationer och flertydigheter, men aldrig utan att något annat värdefullt skrivs fram. Översättningar berikar vårt språk med nybildningar, formuleringar och perspektiv som kanske inte tidigare uttryckts.

I sin essä tar Andersson bland andra upp Jen Bervin och hennes diktsamling Nät, som tolkats/översatts/överförts till svenska av Niclas Nilsson. Samlingen består av dikter som ”skrapats fram” ur William Shakespeares sonetter. För att kunna göra detta på svenska har Nilsson använt Eva Ströms översättning av sonetterna och ur dessa, som i många fall inte längre erbjuder samma byggstenar som originalet, skrivit fram svenska dikter som så långt det är möjligt korresponderar med Bervins. I sitt efterord citerar Nilsson Bervin:

När vi skriver dikter är poesins historia med oss, redan inskriven på den vita sidan; när vi läser eller skriver poesi gör vi det med eller mot den palimpsesten.

Och det är förstås en annan viktig aspekt: den översatta poesin blir genom sin svenska språkdräkt en del av den palimpsest som svenska poeter förhåller sig till i sitt skrivande.

Det här numret inleds med en dikt av den jiddischspråkiga poeten Anna Margolin och bjuder sedan bland annat på en intervju med kritikerrosade Agnes Lidbeck och dikter av Eeva-Liisa Manner. I sin essä om motstånd och öppenhet i Gunnar Björlings sena poesi fördjupar sig Filip Lindberg i det mycket noggranna användandet av vokalljud samt ordet ”och”, och belyser därmed vårt sätt att vara i världen, och i språket.

 

Klara Rasmussen

 

Bandtyp

Mjukband

ISBN13

9789172475267

Sidantal

80

Utgiven

2018

Genre
Serie